Tomheten efteråt

Det är söndag eftermiddag.
Helgen har varit full av musik, av vänner från förr och av arbete.
Och få har nog så roliga dagar på jobbet som jag hade igår!
Ett sedan länge planerat projekt utmynnar i ett par lyckade musikgudstjänster.
Nu är det det där efterlängtade "efteråt", när man ska vila på lagrarna.
Den stund man alltsom oftast längtar efter under förberedelsearbetet, då när körsångarna är sjuka eller bortresta istället för på plats på repetitionen.
Då, när instrumentalister man bokat plötsligt hör av sig och har dubbelbokat sig. Och det är inte min produktion som kommer att prioriteras...
Då, när man inte sover om nätterna för att hjärnan är för bekymrad om alla detaljer.
Då, när man lovar sig själv att detta är det sista stora projekt man någonsin ska genomföra!

Tur att jag lovade bara mig själv, och inte någon annan, eftersom jag idag vet, att det löftet hade jag måst bryta!

Det är söndag eftermiddag, och jag måste baka!
Inte för att jag behöver ha bröd, utan för att på något sätt skjuta undan tomheten som breder ut sig efter genomfört projekt.
Nu, efteråt, när jag fått uppleva kör som lyfter sig i håret pch sjunger tokbra.
Nu, när jag fått erfara att orkestermusikerna inte bara var på plats på utsatt tid (inklusive den vikarie den dubbelbokade hade fixat), utan dessutom spelade fantastiskt.
Nu, när jag inser att alla förberedelser och sömnlösa nätter gav resultat.

Nu är det dags att börja förbereda nästa stora projekt...
Varför är jag sån?
Är vi fler?
Nån som känner igen sig?

Mitt i mitten

I helgen som gick har många svenska kyrkomusiker mötts till Symposium i Uppsala.
Det är en fantastisk tillställning, som vart fjärde år är ett nationellt, vart fjärde ett nordiskt möte.
Många inspirerande seminarier med engagerade föreläsare.
Makalösa konserter.
Vart man ser, ser man någon gammal vän, och i varje påbörjat samtal med en främling, en ny vän!
Jag var där och det var längesen sist.
Åtta år sen, tror jag.
Allt var som vanligt.
Seminarierna, konserterna, de gamla och nya vännerna.
Roligt och inspirerande.
Den del av kåren jag mötte i Uppsala var varken desillusionerad eller misströstande om framtiden.
Kyrkomusiker är ofta av naturen begåvade med en sagolikt positiv inställning.
Den behöver man i jobbet.

Just nu behöver man den också för att kunna se ljust på det faktum att Svenska kyrkan håller på att tillverka en ny handbok utan att egentligen låta kyrkomusikerkåren vara med och skapa.
Handboken har varit ute på remiss.
Vi har fått svara vad vi tyckte.
De ansvariga har läst svaren och konstaterat att musikdelen lämnade mycket att önska.
Och vad händer?
Går man ut på bred front till dem som rimligtvis vet mest av alla om just kyrkomusik, nämligen kyrkomusikerna?
Nej, man tillsätter en slutförslagsgrupp bestående av X antal präster (där X är ett tal högre än 6) och två (2) kyrkomusiker.
Man inbjuder visserligen till ett kort seminarium för att ta upp vissa utvalda frågor, men det finns inte utrymme för några större förändringar i förslaget.
Lagt kort ligger.
Rädda det som räddas kan, 2017 ska det vara klart!
Samtidigt blir kyrkomusikerna på symposiet i Uppsala informerade om att detta med liturgin, det är något som är viktigt att vi utformar tillsammans...

Nu vet jag att det ser väldigt olika ut i gudstjänsterna i olika delar av vårt land.
På en del håll firar man gudstjänst med rik liturgi, på andra ställen förekommer den inte.
Det är viktigt att inspirera präster och musiker att fira liturgiskt rika gudstjänster.
Vad skiljer en gudstjänst från en gemenskapsträff i största allmänhet?
Bland annat att vi får möta Gud i en specifik form av bön, till en del sjungen.
Och de bönerna måste vara det bästa av det bästa, inget vi hafsat fram i stor brådska.
Tyvärr är detta en fråga jag inte lugnt kan betrakta från sidan.
Att som kyrkomusiker fira gudstjänst med allt vad det innebär, det befinner sig helt och hållet mitt i mitt liv.
Det är för viktigt för att betrakta från sidan.

Söndagsfunderingar

I expressen för några dagar sen läste jag Frida Boisens ord om små tjejers kläd-och sminkvanor.
Läs gärna!
http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/varfor-det-finns-ju-inga-brost-att-halla/
Min tjej som är 14 år har ett skönt avspänt förhållande till dessa frågor.
BH är väl praktiskt på gympan, och smink...varför det?
På sin höjd mascara vid något festligt tillfälle.
Mamman jublar över denna klokhet.
Måtte den bevaras!

Idag spelade jag på första gudstjänsten efter semestern.
Temat var "Andlig klarsyn" och predikan behandlade mest den gammaltestamentliga texten Jeremia 7: 1-7.
Läs den!
Det är sprängstoff i vår tid.
Förutom de otvetydiga orden om att inte förtrycka invandraren och inte låta oskyldigt blod flyta, står där också:
"...inte skadar er själva genom att följa andra gudar..."
Tanken återvänder till småflickor som vill ha BH och sminka sig.
Varför vill de det?
Förmodligen för att dessa ting verkar vara så viktiga för deras nära kvinnliga släktingar.
Att "skada sig själv genom att följa andra gudar" kan vara precis detta!
Att jag som mamma inte kan gå utanför dörren utan smink av rädsla för att inte passa in.
Att söka det som själen längtar efter, nämligen en relation med Gud, i konsumtion i de svenska templen Gekås, H&M eller vad de nu heter.

Självklart måste vi köpa kläder, men att göra det i tron att det skänker själen ro är att bedra sig själv eller "att skada sig själv genom att följa andra gudar".

I dagens evangelietext (Matt. 7:13-14) står det att vi som kristna ska välja den smala vägen som leder till livet.
Detta innebär, vilket dagens predikant till min glädje höll med om, att det inte per automatik är majoriteten som har rätt.
Inte ens i en demokrati.
Du når kanske inte målet genom att göra och tycka som alla andra.
Hurra!
Stå på er, alla ni som inte är som alla andra!
Låt oss se till vad som är sunt för våra barn och unga.
Ge både flickor och pojkar en chans att vara sig själva och slippa pressen att passa in.
Bejaka den där rösten inuti dig själv, så vuxen du är, som önskar något annat än det "alla andra" har, gör, tycker...

För om man ser krasst på det hela, kanske lite från sidan, så är ju varje människa unik.
Bakom denna klyscha finns guldkorn, ja, evangelium!
Om vi kunde lyckas se lite på varann som Gud ser på oss, alltså som föräldern ser på sina barn (med oändlig kärlek),
då skulle kanske fred kunna finnas mellan människor, trots olikheter.
Alla barn skulle få lära sig att de är skapade precis som de ska vara.

Planer?

"Människan gör upp många planer, men det är Herrens vilja som sker".
Så står det i psaltaren och idag har jag fått flera tillfällen att reflektera över de orden.
Så sanna.

Idag skulle det vara begravning.
En vän och musikerkollega som tagits av vår tids pest, cancern.
Jag gillar inte svordomar, men i samband med dödlig cancer behöver man kraftuttryck.
Förbannade sjukdom!
Till höger och vänster hör man om människor som drabbas.
En del har små barn, en del kanske står på randen till sin efterlängtade pensionering, för en del har dörren till livet just öppnats på glänt.
Människan gör upp många planer...

Jag hade tidigt bestämt att min vän skulle få en bukett från min trädgård på sin kista.
Visst är det vackert med röda rosor, men yrket med många begravningar och oräkneliga framföranden av en bekant begravningssång har gjort mig lite trött på just dem.
Så jag skulle ta nåt ur trädgården.
Tyvärr hade det mesta blommat ut.
Det fick bli renfana och ett par ax från åkern tillsammans med blommande mynta och oregano.
Människan gör upp många planer...

Så även maken och jag.
Denna underbara sommar har bjudit på många, många sköna bad och ett antal stilla promenader på tu man hand till och från havet.
Idag pratade vi om framtiden och vad man eventuellt kunde se fram emot.
Resor.
God mat och dryck.
Semesterresor mitt i terminen den dag vi inte längre behöver arbeta.
Jodå, det går ju att hitta mycket att se fram emot.
Människan gör upp många planer, men det är Herrens vilja som sker.

Prästen på min väns begravning började sitt tal ungefär så här:
"Jag ser på det så här: Allt som sker, sker inom ramen för en helhet...inget sker utanför den. Utan denna människa, utan dig och utan mig, hade denna helhet varit annorlunda. Mitt i denna helhet, som kanske kan kallas livet, står så plötsligt döden och säger 'Hallå där! Jag finns!' men då får vi tänka oss att Gud säger: 'Jag är.'"

Visst ska vi göra upp planer.
Visserligen i all ödmjukhet, för det är Herrens vilja som sker, och rätt som det är kanske döden står där.
Men det varken vill eller kan jag planera för.

Min vän, som nu inte finns längre, hade planer på att spela i gudstjänsten på midsommar.
Hon var med och repeterade torsdagen innan.
Sen blev hon sämre och kunde inte vara med på helgen.
Två veckor senare somnade hon in.
Men planer, det hade hon.
In i kaklet.
Och det ska jag ta med mig från den här dagen.

Öppna brev...

Jag sitter här på min semester och läser några öppna brev.
De har inte blivit igenklistrade av just den anledningen att avsändaren tycker att det som står i brevet angår fler människor än adressaten.
Och det gör det ju.
Jag läser först ett öppet brev från Marcus #Birro till biskop Åke #Bonnier.
Sedan läser jag svaret, och den följande brevväxlingen.
Jag läser lite relaterade inlägg på olika bloggar, bland annat #Stillsam.
Det är intressant.
Det handlar om Kyrkan. Min arbetsplats, sett ur ett perspektiv.
Men sett ur de flesta andras perspektiv, antingen något som engagerar, irriterar eller lämnar likgiltig.
Kyrkan är för mig arbetsplats, ja, men även vardagsrum.
I mitt vardagsrum umgås jag med dem som står mig nära och där trivs jag och känner mig hemma, om allt är som det ska.
Där ska jag kunna gå "klädd" bekvämt utan att vara rädd för att bli utslängd för att jag har fel kläder.
Där är jag inte bara accepterad utan faktiskt både önskad och älskad, om allt står rätt till.

Här, på min semester, kan jag, lite från sidan, spana in debatten som förs om till exempel debattklimatet i kyrkan, och nu menar jag kyrkan på riksnivå, inte den rara hemförsamlingen.
I bloggen Stillsam ställs samma typ av frågor som jag har tuggat på en tid, nämligen
(och detta är mina formuleringar)
Har vår kyrka blivit så politiskt korrekt att den förlorat sitt mål och syfte?
Är kyrkan rädd för att möta det hån vår Frälsare själv mötte?
Är det viktigaste för kyrkan att vara miljömedveten och följa den allmänna samhällstrenden, vilken den än må vara?
Ska vi verkligen förvänta oss att kyrkorna fylls när det som erbjuds där inte är något annat än det man hittar i samhället i stort?
Jag frågar med Marcus Birro:
Hur är det med själanöd, frälsning, andlig mat och vägledning, samt med angelägenheten att förkunna Kristus?
Jag undrar efter det omtalade #Uppdrag granskning:
Får ingenting vara heligt?
Är det tillåtet att hänga ut människor som enbart gör sitt jobb (själavårdande präster) i TV med namn och allt och utmåla dem som närmast brottsliga?

Från sidan kommer dessa frågor i sanning, eftersom mina egna kristna värden inte längre synes vara varken önskade eller älskade i det bildliga vardagsrummet.
Inte än, men kanske snart nog, blir jag tvungen att klä mig i pansar där?
Är det någon som här läser, kan dela eller kommentera, så att jag får ärliga svar på mina frågor?
Eller kan nån berätta hur jag skickar ett öppet brev, och till vem?

Vem är jag?

Vem är jag?

En ganska vanlig människa med ganska ovanliga intressen.

Eller ovanliga och ovanliga....jag gillar musik, det är det många som gör.

Jag tror på Gud, det gör en hel del andra också.

Jag har familj, gillar god mat och ett glas vin på fredagkvällen, vilket jag knappast är ensam om.

Jag njuter av att ta det lugnt på min semester, det är väl inte så ovanligt?

Jag har ett jobb och bor i en villa - ganska vanligt, antar jag.

Men.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag haft helt annan musiksmak än omgivningen. Såklart gillade jag ABBA som barn liksom alla klasskompisarna, men inte för att de gjorde det utan för att jag hittade något i musiken. 

Jag hittade något i annan musik också, sån som klasskompisarna aldrig hört talas om utan skrattade åt.

Jag gillar fortfarande att lyssna på ABBA.

Så småningom tyckte jag det var kul att hitta på egen musik.

En vacker dag var det någon som lärde mig att man inte måste komma ihåg allt man hittar på i huvudet, utan kan skriva ner musik precis som ord. 

Noter.

Det var ju en strålande förbättring, som dessutom gjorde det möjligt att spela sin musik tillsammans med till exempel en flöjtspelande klasskompis.

Jag skriver fortfarande noter som jag gärna spelar tillsammans med kompisar.

Mitt jobb är kanske inte så vanligt.
Kyrkomusiker.
Kantor säger man också. Eller organist. Förr kunde man säga musikdirektör.
Det brukar råda förvirring bland begreppen, så låt mig reda ut detta en gång för alla. Detta gäller i Sverige.
En kantor har en något kortare utbildning än en organist. Organisten, som förr kunde kallas musikdirektör, är oftast utbildad vid en musikhögskola, medan kantorsutbildning erbjuds även vid folkhögskolor.
På min tid kunde man bli kyrkokantor också, då läste man ett år till på folkhögskolan med mer pedagogik.
Klockare är ett gammalt ord som förr kunde bekläda den som spelade i kyrkan.
Numera är en klockare oftast anställd på kyrkans kansli.
Så.
När man utbildat sig till kantor eller organist, ska man söka tjänst.
En tjänst kan vara kantorstjänst eller organisttjänst, och är man kantor kan man söka kantorstjänster medan om man är organist kan man söka vilket man vill.
Det borde ju inte finnas någon anledning att söka en kantorstjänst för någon som har organistutbildning, men ibland kan vägen leda dithän...
Tyvärr behåller tjänsten sin titel oberoende av vem som innehar den.
Själv är jag, som den som läser mellan raderna förstår, en organist som jobbar på en deltids kantorstjänst.
Vägen ledde till "min" lilla församling i Halland, där jag trivs.

Deltids kantorstjänst, alltså, och deltidskompositör.
Tja, det låter ju rätt fint.
Deltidskompositör.
Det är i denna del av tiden jag har mitt hjärta till stor del.
Jag älskar förstås att spela och sjunga själv, att leda kör och undervisa i sång.
Men.
Det är ju det där med skapandet.
Lockelsen i att skapa musik som inte bara kan provocera, utan också trösta.
Musik som är ny, fast som inte skaver för mycket i öronen.
Musik som vilar i en tradition, fast som ändå kan få en att lystra till.

Musik lite från sidan...

Från sidan!

Ja.
"Från sidan" skulle nog namnet bli.
Jag är väl inte så intresserad av att blogga, eller det är jag kanske?
Jag tycker rätt så ofta att jag står bredvid och tittar på.
På livet, politiken, kyrkan, kulturen, Sveriges land...fast jag ju egentligen är mitt i.
Och så har jag ju tankar och frågor om alltihop.
Jag har inte så många svar.
Det ska man kanske ha om man skriver blogg?

Men vad jag verkligen har, det är lust att skapa och jag skapar musik.
Inte för att det löser världsproblemen, utan för att musiken är mitt andra modersmål.
För att jag tror att musiken i någon mening kan förmedla något som ord inte kan.
För att jag tror att musik kan trösta likaväl som provocera.
Så jag tänkte att min blogg även kunde innehålla lite reklam "från sidan".
Från hemsidan och mitt musikskapande.

Ibland kommer vinden från sidan.
Då är det svårt att hålla rak kurs.
Ibland kommer det något oväntat, kanske något som sticker till lite, från sidan.
Man ser det inte direkt, bara i ögonvrån.
Men man känner när det träffar.

Så, några ord från sidan.
Kanske inte mycket om hem, trädgård, familj och recept.
Men mer om tro, riktning, skapande.
Ha tålamod, jag är 46, så det går lite trögt att lära sig.
Men vi hörs.