Mitt i mitten

I helgen som gick har många svenska kyrkomusiker mötts till Symposium i Uppsala.
Det är en fantastisk tillställning, som vart fjärde år är ett nationellt, vart fjärde ett nordiskt möte.
Många inspirerande seminarier med engagerade föreläsare.
Makalösa konserter.
Vart man ser, ser man någon gammal vän, och i varje påbörjat samtal med en främling, en ny vän!
Jag var där och det var längesen sist.
Åtta år sen, tror jag.
Allt var som vanligt.
Seminarierna, konserterna, de gamla och nya vännerna.
Roligt och inspirerande.
Den del av kåren jag mötte i Uppsala var varken desillusionerad eller misströstande om framtiden.
Kyrkomusiker är ofta av naturen begåvade med en sagolikt positiv inställning.
Den behöver man i jobbet.

Just nu behöver man den också för att kunna se ljust på det faktum att Svenska kyrkan håller på att tillverka en ny handbok utan att egentligen låta kyrkomusikerkåren vara med och skapa.
Handboken har varit ute på remiss.
Vi har fått svara vad vi tyckte.
De ansvariga har läst svaren och konstaterat att musikdelen lämnade mycket att önska.
Och vad händer?
Går man ut på bred front till dem som rimligtvis vet mest av alla om just kyrkomusik, nämligen kyrkomusikerna?
Nej, man tillsätter en slutförslagsgrupp bestående av X antal präster (där X är ett tal högre än 6) och två (2) kyrkomusiker.
Man inbjuder visserligen till ett kort seminarium för att ta upp vissa utvalda frågor, men det finns inte utrymme för några större förändringar i förslaget.
Lagt kort ligger.
Rädda det som räddas kan, 2017 ska det vara klart!
Samtidigt blir kyrkomusikerna på symposiet i Uppsala informerade om att detta med liturgin, det är något som är viktigt att vi utformar tillsammans...

Nu vet jag att det ser väldigt olika ut i gudstjänsterna i olika delar av vårt land.
På en del håll firar man gudstjänst med rik liturgi, på andra ställen förekommer den inte.
Det är viktigt att inspirera präster och musiker att fira liturgiskt rika gudstjänster.
Vad skiljer en gudstjänst från en gemenskapsträff i största allmänhet?
Bland annat att vi får möta Gud i en specifik form av bön, till en del sjungen.
Och de bönerna måste vara det bästa av det bästa, inget vi hafsat fram i stor brådska.
Tyvärr är detta en fråga jag inte lugnt kan betrakta från sidan.
Att som kyrkomusiker fira gudstjänst med allt vad det innebär, det befinner sig helt och hållet mitt i mitt liv.
Det är för viktigt för att betrakta från sidan.