Öppna brev...

Jag sitter här på min semester och läser några öppna brev.
De har inte blivit igenklistrade av just den anledningen att avsändaren tycker att det som står i brevet angår fler människor än adressaten.
Och det gör det ju.
Jag läser först ett öppet brev från Marcus #Birro till biskop Åke #Bonnier.
Sedan läser jag svaret, och den följande brevväxlingen.
Jag läser lite relaterade inlägg på olika bloggar, bland annat #Stillsam.
Det är intressant.
Det handlar om Kyrkan. Min arbetsplats, sett ur ett perspektiv.
Men sett ur de flesta andras perspektiv, antingen något som engagerar, irriterar eller lämnar likgiltig.
Kyrkan är för mig arbetsplats, ja, men även vardagsrum.
I mitt vardagsrum umgås jag med dem som står mig nära och där trivs jag och känner mig hemma, om allt är som det ska.
Där ska jag kunna gå "klädd" bekvämt utan att vara rädd för att bli utslängd för att jag har fel kläder.
Där är jag inte bara accepterad utan faktiskt både önskad och älskad, om allt står rätt till.

Här, på min semester, kan jag, lite från sidan, spana in debatten som förs om till exempel debattklimatet i kyrkan, och nu menar jag kyrkan på riksnivå, inte den rara hemförsamlingen.
I bloggen Stillsam ställs samma typ av frågor som jag har tuggat på en tid, nämligen
(och detta är mina formuleringar)
Har vår kyrka blivit så politiskt korrekt att den förlorat sitt mål och syfte?
Är kyrkan rädd för att möta det hån vår Frälsare själv mötte?
Är det viktigaste för kyrkan att vara miljömedveten och följa den allmänna samhällstrenden, vilken den än må vara?
Ska vi verkligen förvänta oss att kyrkorna fylls när det som erbjuds där inte är något annat än det man hittar i samhället i stort?
Jag frågar med Marcus Birro:
Hur är det med själanöd, frälsning, andlig mat och vägledning, samt med angelägenheten att förkunna Kristus?
Jag undrar efter det omtalade #Uppdrag granskning:
Får ingenting vara heligt?
Är det tillåtet att hänga ut människor som enbart gör sitt jobb (själavårdande präster) i TV med namn och allt och utmåla dem som närmast brottsliga?

Från sidan kommer dessa frågor i sanning, eftersom mina egna kristna värden inte längre synes vara varken önskade eller älskade i det bildliga vardagsrummet.
Inte än, men kanske snart nog, blir jag tvungen att klä mig i pansar där?
Är det någon som här läser, kan dela eller kommentera, så att jag får ärliga svar på mina frågor?
Eller kan nån berätta hur jag skickar ett öppet brev, och till vem?