Öppna brev...

Jag sitter här på min semester och läser några öppna brev.
De har inte blivit igenklistrade av just den anledningen att avsändaren tycker att det som står i brevet angår fler människor än adressaten.
Och det gör det ju.
Jag läser först ett öppet brev från Marcus #Birro till biskop Åke #Bonnier.
Sedan läser jag svaret, och den följande brevväxlingen.
Jag läser lite relaterade inlägg på olika bloggar, bland annat #Stillsam.
Det är intressant.
Det handlar om Kyrkan. Min arbetsplats, sett ur ett perspektiv.
Men sett ur de flesta andras perspektiv, antingen något som engagerar, irriterar eller lämnar likgiltig.
Kyrkan är för mig arbetsplats, ja, men även vardagsrum.
I mitt vardagsrum umgås jag med dem som står mig nära och där trivs jag och känner mig hemma, om allt är som det ska.
Där ska jag kunna gå "klädd" bekvämt utan att vara rädd för att bli utslängd för att jag har fel kläder.
Där är jag inte bara accepterad utan faktiskt både önskad och älskad, om allt står rätt till.

Här, på min semester, kan jag, lite från sidan, spana in debatten som förs om till exempel debattklimatet i kyrkan, och nu menar jag kyrkan på riksnivå, inte den rara hemförsamlingen.
I bloggen Stillsam ställs samma typ av frågor som jag har tuggat på en tid, nämligen
(och detta är mina formuleringar)
Har vår kyrka blivit så politiskt korrekt att den förlorat sitt mål och syfte?
Är kyrkan rädd för att möta det hån vår Frälsare själv mötte?
Är det viktigaste för kyrkan att vara miljömedveten och följa den allmänna samhällstrenden, vilken den än må vara?
Ska vi verkligen förvänta oss att kyrkorna fylls när det som erbjuds där inte är något annat än det man hittar i samhället i stort?
Jag frågar med Marcus Birro:
Hur är det med själanöd, frälsning, andlig mat och vägledning, samt med angelägenheten att förkunna Kristus?
Jag undrar efter det omtalade #Uppdrag granskning:
Får ingenting vara heligt?
Är det tillåtet att hänga ut människor som enbart gör sitt jobb (själavårdande präster) i TV med namn och allt och utmåla dem som närmast brottsliga?

Från sidan kommer dessa frågor i sanning, eftersom mina egna kristna värden inte längre synes vara varken önskade eller älskade i det bildliga vardagsrummet.
Inte än, men kanske snart nog, blir jag tvungen att klä mig i pansar där?
Är det någon som här läser, kan dela eller kommentera, så att jag får ärliga svar på mina frågor?
Eller kan nån berätta hur jag skickar ett öppet brev, och till vem?

Vem är jag?

Vem är jag?

En ganska vanlig människa med ganska ovanliga intressen.

Eller ovanliga och ovanliga....jag gillar musik, det är det många som gör.

Jag tror på Gud, det gör en hel del andra också.

Jag har familj, gillar god mat och ett glas vin på fredagkvällen, vilket jag knappast är ensam om.

Jag njuter av att ta det lugnt på min semester, det är väl inte så ovanligt?

Jag har ett jobb och bor i en villa - ganska vanligt, antar jag.

Men.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag haft helt annan musiksmak än omgivningen. Såklart gillade jag ABBA som barn liksom alla klasskompisarna, men inte för att de gjorde det utan för att jag hittade något i musiken. 

Jag hittade något i annan musik också, sån som klasskompisarna aldrig hört talas om utan skrattade åt.

Jag gillar fortfarande att lyssna på ABBA.

Så småningom tyckte jag det var kul att hitta på egen musik.

En vacker dag var det någon som lärde mig att man inte måste komma ihåg allt man hittar på i huvudet, utan kan skriva ner musik precis som ord. 

Noter.

Det var ju en strålande förbättring, som dessutom gjorde det möjligt att spela sin musik tillsammans med till exempel en flöjtspelande klasskompis.

Jag skriver fortfarande noter som jag gärna spelar tillsammans med kompisar.

Mitt jobb är kanske inte så vanligt.
Kyrkomusiker.
Kantor säger man också. Eller organist. Förr kunde man säga musikdirektör.
Det brukar råda förvirring bland begreppen, så låt mig reda ut detta en gång för alla. Detta gäller i Sverige.
En kantor har en något kortare utbildning än en organist. Organisten, som förr kunde kallas musikdirektör, är oftast utbildad vid en musikhögskola, medan kantorsutbildning erbjuds även vid folkhögskolor.
På min tid kunde man bli kyrkokantor också, då läste man ett år till på folkhögskolan med mer pedagogik.
Klockare är ett gammalt ord som förr kunde bekläda den som spelade i kyrkan.
Numera är en klockare oftast anställd på kyrkans kansli.
Så.
När man utbildat sig till kantor eller organist, ska man söka tjänst.
En tjänst kan vara kantorstjänst eller organisttjänst, och är man kantor kan man söka kantorstjänster medan om man är organist kan man söka vilket man vill.
Det borde ju inte finnas någon anledning att söka en kantorstjänst för någon som har organistutbildning, men ibland kan vägen leda dithän...
Tyvärr behåller tjänsten sin titel oberoende av vem som innehar den.
Själv är jag, som den som läser mellan raderna förstår, en organist som jobbar på en deltids kantorstjänst.
Vägen ledde till "min" lilla församling i Halland, där jag trivs.

Deltids kantorstjänst, alltså, och deltidskompositör.
Tja, det låter ju rätt fint.
Deltidskompositör.
Det är i denna del av tiden jag har mitt hjärta till stor del.
Jag älskar förstås att spela och sjunga själv, att leda kör och undervisa i sång.
Men.
Det är ju det där med skapandet.
Lockelsen i att skapa musik som inte bara kan provocera, utan också trösta.
Musik som är ny, fast som inte skaver för mycket i öronen.
Musik som vilar i en tradition, fast som ändå kan få en att lystra till.

Musik lite från sidan...

Från sidan!

Ja.
"Från sidan" skulle nog namnet bli.
Jag är väl inte så intresserad av att blogga, eller det är jag kanske?
Jag tycker rätt så ofta att jag står bredvid och tittar på.
På livet, politiken, kyrkan, kulturen, Sveriges land...fast jag ju egentligen är mitt i.
Och så har jag ju tankar och frågor om alltihop.
Jag har inte så många svar.
Det ska man kanske ha om man skriver blogg?

Men vad jag verkligen har, det är lust att skapa och jag skapar musik.
Inte för att det löser världsproblemen, utan för att musiken är mitt andra modersmål.
För att jag tror att musiken i någon mening kan förmedla något som ord inte kan.
För att jag tror att musik kan trösta likaväl som provocera.
Så jag tänkte att min blogg även kunde innehålla lite reklam "från sidan".
Från hemsidan och mitt musikskapande.

Ibland kommer vinden från sidan.
Då är det svårt att hålla rak kurs.
Ibland kommer det något oväntat, kanske något som sticker till lite, från sidan.
Man ser det inte direkt, bara i ögonvrån.
Men man känner när det träffar.

Så, några ord från sidan.
Kanske inte mycket om hem, trädgård, familj och recept.
Men mer om tro, riktning, skapande.
Ha tålamod, jag är 46, så det går lite trögt att lära sig.
Men vi hörs.