Det är söndag eftermiddag.
Helgen har varit full av musik, av vänner från förr och av arbete.
Och få har nog så roliga dagar på jobbet som jag hade igår!
Ett sedan länge planerat projekt utmynnar i ett par lyckade musikgudstjänster.
Nu är det det där efterlängtade "efteråt", när man ska vila på lagrarna.
Den stund man alltsom oftast längtar efter under förberedelsearbetet, då när körsångarna är sjuka eller bortresta istället för på plats på repetitionen.
Då, när instrumentalister man bokat plötsligt hör av sig och har dubbelbokat sig. Och det är inte min produktion som kommer att prioriteras...
Då, när man inte sover om nätterna för att hjärnan är för bekymrad om alla detaljer.
Då, när man lovar sig själv att detta är det sista stora projekt man någonsin ska genomföra!
Tur att jag lovade bara mig själv, och inte någon annan, eftersom jag idag vet, att det löftet hade jag måst bryta!
Det är söndag eftermiddag, och jag måste baka!
Inte för att jag behöver ha bröd, utan för att på något sätt skjuta undan tomheten som breder ut sig efter genomfört projekt.
Nu, efteråt, när jag fått uppleva kör som lyfter sig i håret pch sjunger tokbra.
Nu, när jag fått erfara att orkestermusikerna inte bara var på plats på utsatt tid (inklusive den vikarie den dubbelbokade hade fixat), utan dessutom spelade fantastiskt.
Nu, när jag inser att alla förberedelser och sömnlösa nätter gav resultat.
Nu är det dags att börja förbereda nästa stora projekt...
Varför är jag sån?
Är vi fler?
Nån som känner igen sig?
